Ingela Johansson: Kan du berätta om din uppväxt och ditt yrkesliv som gruvarbetare?

Ove Haarala: Jag var springpojke hos LKAB här i Malmberget. Sen gick jag gruvskolan, en bra skola, den första utbildningen som LKAB hade. Det var så i min familj, där jag växte upp, att min bror fick utbilda sig och jag fick jobba. Min lillasyster var eftersläntrare. Min far hade aldrig arbetat i en gruva, han var byggnadssnickare. Sen blev han ombudsman för Byggnads 1956 eller 1957. Det fackliga intresset fanns i bakhuvet. Det politiska intresset fanns väl med lite grann. 1957 hamnade jag på en festival i Moskva med ungdomar från hela världen. Det väckte ett intresse, vilket gjorde att jag var bland de första som försökte bryta med det gamla SKP. Jag hade fruktansvärda motståndare i mitt ungdomsförbund. Jag var med i DU, Demokratisk Ungdom. Det var mycket konflikter där. Därför lugnade jag ner mig politiskt och började jobba fackligt istället. Jag var sekreterare i Gruvfyrans styrelse under många år.

Jag började jobba som gruvarbete efter rekryten i Kiruna. Jag blev gruvarbete 1960 – sen var jag 39 år under jorden. Världens bästa arbetsplats. Helt underbar. Man längtade till jobbet – semester var det värsta jag visste. Att gräva i sanden nånstans i utlandet höll jag på att bli tokig av. Det var jobbet, gruvkartor och sammanhållning som gjorde att jag gillade det. Jag jobbade fyra månader ovan jord, det var de hemskaste i mitt liv. Jag tyckte jargongen och snacket inte var detsamma som det jag upplevt under jord. Jag har varit med om en sån underbar utveckling under jord, från att det fanns karbidhandlampa till att det kom batteribelysning som man satte fast i gruvhjälmen.

IJ: Det politiska engagemanget är väldigt starkt häruppe i Malmfälten, Malmberget. Varför är det så?

OH: Historiskt tror jag det har att göra med feodalväldet. Jag växte upp i Koskullskulle. Gruvan ägdes av tyskar. Tyskar, österrikare och tjeckoslovaker for hit och dit efter första världskriget och knyckte makten fram och tillbaka. Jag tror det bygger på feodalväldet, att vi alla måste vara eniga mot arbetsgivaren oavsett politisk åsikt. Koskullskulle var ett särskilt starkt kommunistiskt fäste med en stark fackförening. Jag var inte medlem i den då den försvann innan jag började jobba. Gruvfyran var väldigt stark – även om sossar och kommunister alltid bråkat och slagits om makten. Förr hade vi ändå, när det verkligen krisade, bara en motståndare, en som jävlades med oss hela tiden... Så den där solidariteten fanns speciellt under jord. Där måste man skydda varandra även om man mestadels jobbade på ackord. Det spelade ingen roll – man måste hjälpa varandra hela tiden, annars slog man ihjäl sig. Det blev en fin sammanhållning.

IJ: Den sammanhållningen kan man återuppleva idag genom dokumentationer. Jag har sett Lars Westman och Lena Ewerts dokumentär Kamrater, motståndaren är välorganiserad…

OH: Där hade jag tur, med Lasse Westman och Lena Ewert. Kanske berodde det på att Lasse och jag kom bra överens, Lena och jag också. Jag fick låna Lasses Pentax-kamera, och fotade lite där inte Lasse fick vara med, han kom inte själv in överallt. Jag hade turen att hamna i den lilla förhandlingsdelegationen, den som mötte LKAB först, tillsammans med Kurt Nordgren, LO:s andre ordförande. Jag var en av få underjordsarbetare i strejkkommittén. Det var egentligen inte så många underjordsarbetare i strejkkommittén. Egentligen var det inte gruvarbetare som var i majoritet i strejkkommittén, varken i Kiruna eller i Malmberget.

IJ: Vad menar du med att det inte var gruvarbetare i majoritet i kommittén?

OH: De flesta jobbade ovan jord.

IJ: Var den uppdelningen viktig?

OH: Ja, det var den, även om industriprincipen från 1963 sedermera innebar att vi alla gick under samma yrkesbeteckning. Tidigare var ju Elektrikerförbundet och Transportförbundet inblandade i LKAB. Vi blev gruvarbetare 1963–1964 och hade fackförbundet i Grängesberg. Jag måste säga, nog har jag trivts bra på LKAB, förutom när jag var ovan jord.