Kan ni börja med att berätta om era konstnärliga praktiker i förhållande till era uppväxtorter i Malmfälten, Sápmi och Tornedalen? Hur är det att verka som konstnärer långt ifrån den upparbetade infrastruktur för konst och kultur som finns i många storstäder?

Lena Ylipää: Mitt fokus är riktat mot det jag har omkring mig. Skeenden och människor i min närhet, i geografin och tiden. Min kulturella bakgrund ligger till grund för mitt undersökande och berättande, och metoderna är olika för att bygga innehåll och gestaltning. Jag uppskattar samtal och kollaboration i processen och samarbetar ofta med Anita Ylipää.

Efter utbildningen på Konstfack bosatte jag mig i Lainio, 11 mil utanför Kiruna, och sedan några år tillbaka bor jag även i Boden. Möjligheten att vara verksam i närhet till mitt ursprung har varit mycket viktig, både för mig själv och i mitt konstnärskap. Avståndet till konstlivets centrum ansågs problematiskt när jag, i mitten av nittiotalet, flyttade tillbaka till Lainio. Det intressanta konstliv som fanns och finns i norra delen av Skandinavien, Barentsområdet, uppmärksammades tidigare inte på samma sätt som det görs idag. Frågor om centrum och den så kallade ”periferin” är glödheta, vilket är intressant och också glatt överraskande.

Britta Marakatt–Labba: Ända sedan starten har jag, med broderade bilder, velat berätta om samiska vardagliga, mytologiska och politiska händelser. Min kulturella bakgrund är att jag är född i en renskötande familj som har flyttat mellan Sverige och Norge. Det muntliga berättandet har alltid varit i centrum och vi fick lov att experimentera och jobba kreativt. Bilderna jag arbetar med är sprungna ur och från min kulturella bakgrund. Min förhoppning har hela tiden varit att publikum blir nyfikna och ställer frågor, och att jag berättar och därav kan stävja fördomar gentemot oss som folkgrupp.

Genom att jag reser och ställer ut en god del i mitt konstnärskap har större konstinstitutioner börjat hitta mig. Jag bor i Övre Soppero i Kiruna kommun och har inte några större problem att jobba med konst där jag befinner mig. Men det måste erkännas att det inte alltid varit en dans på rosor. Idogt arbete och en stor tro på det man håller på med har gett resultat. Genom att hålla föredrag/workshops har fler och fler också uppmärksammat broderiet som uttrycksform inom konsten.

Agneta Andersson: I mina senaste verk har jag återvänt till att teckna med kol i stort format. Kontraster i svart–vit blev mycket viktigt för att kunna ge uttryck för den sorg och frustration jag, och många med mig, känner över det min/vår stad står inför. Motiven är hämtade ur min uppväxtmiljö Kiruna – en plats som jag återvänt till efter mina konstnärliga utbildningar. Att vara konstnär är inte lätt, och att vara konstnär i Norrbotten är svårt. Numera bor och arbetar jag i Luleå och kan på avstånd betrakta min hemstad Kiruna.

Mellan skapande, brödjobb och kärlek har en stor del i mitt liv varit att skapa delaktighet och synliggöra konsten för och med invånarna i mitt län. På tillfälliga mötesplatser i stora och små lokaliteter har konsten vistats och begrundats av ung som gammal. Folkbildningen har varit och är fortvarande en viktig ingrediens i mina tankar om vad konst kan betyda för såväl individuell som samhällelig utveckling. Jag har stora förhoppningar på Kirunas nya institution Konstmuseet i Norr – Norrbottens länskonstmuseum och dess innehåll och verksamhet. Min dröm är att konsten får en mer framträdande roll i samhällsutvecklingen i Norrbotten. Konsten berör oss och behandlar vår existens. Den har en kreativ och positiv kraft.

Det är tydligt att era respektive praktiker är starkt anknutna till landskapen, naturen och platserna i er närhet. Många av dessa platser förändras återkommande på grund av den länge pågående utvinningen av mineraler och exploateringen av mark. Hur upplever ni dessa förändringar?

Orterna i Malmfälten är små och de finns där för en mycket specifik verksamhets skull: gruvnäringen. Många av de mindre orterna kämpar med svikande befolkningsunderlag och en tuff fördelning av skattemedel. Traditionella normer och attityder skapar smala spår för vad den offentliga sektorn anser sig vilja stödja och satsa på. Andra synsätt på vad som behövs i ett samhälle för att människor där skall må bra och utvecklas har svårt att få utrymme. Även när man säger sig vilja satsa utanför ramarna är det utifrån ett traditionellt tänkande. Trots en önskan om ett breddat näringsliv kring turism och kultur är det produktionen och den tunga industrin som tas på allvar. När det går bra för bolaget mår staden bra, ekonomiskt. Folk har jobb och kan köpa sig en stimulerande fritid, utanför staden. När satsningar sker inom kulturområdet, eller för den delen i stadsomvandlingen, använder man sig inte av konstnärernas specifika kunskaper och erfarenheter. Förutom i jureringar till stipendier och utställningar. Det behövs en bredare delaktighet där även våra röster blir hörda.

I och med att gruvnäringen växer och efterfrågan på mineraler blir större, exploateras markerna mer. Det blir otryggt att leva i ett samhälle där kortsiktigt tänkande går före människornas behov av frisk natur och strövområden, samt för de näringar som har behov av marker för djurens välbefinnande. Att vår fantastiska natur, som idag är hårdvaluta, ska fredas för framtiden och kommande generationer är det få som tänker på. Vad lämnar vi över till dem? Otryggheten skapar tankar som också kan vara en del i det konstnärliga skapandet. Ett skapande som berör och handlar om allt det som sker i Malmfälten. Hur ser framtiden ut? Kommer det att finnas bostäder och jobb? Att leva i Malmfälten/Norra Tornedalen bidrar med specifika utmaningar, och med en hel del tankegods och fundamentala frågeställningar om vad vi gör med vår natur, vilka behov vi har och hur en möjlig framtid kan se ut.
 
Ni nämner att mindre orter i området lider av svikande befolkningsunderlag. Hur ser ni på det faktum att kulturarbetare flyttar eller väljer att inte återvända efter sina utbildningar?

Det är aldrig bra att kulturarbetare försvinner från staden/kommunen. Vilka kan föra en saklig diskussion, debattera och argumentera om de enda som blir kvar är människor som tänker i hårdvaluta? Samhället tappar sin spänst. Det finns inget mothugg kvar. Konstnärerna ställer andra frågor och ser saker från ett annat håll. Kiruna Kommun har varit dålig på att ta hand om de konstnärer som utbildat sig och sedan har velat bosätta sig i staden. Efter ett tag väljer de få som stannat att flytta. Vi har sett att det funnits en tendens att de som har återvänt efter utbildning främst är kvinnor.

Tack vare både konstnärers kulturpolitiska arbete och stora förändringar i förmedlingen av statliga medel till regional kultur, har kunskaperna ökat om konstens och den konstnärliga praktikens betydelse för samhällena i Norrbotten. Just i Kiruna har kunskapen ökat väsentligt i kölvattnet av stadsomvandlingsprocessen. Stora offentliga gestaltningsprojekt skall, genom tillämpningen av 1%–regeln, genomföras och tillsammans med Region Norrbotten skapas en länsinstitution för konst i det nya stadshuset. Ett länskonstmuseum har diskuterats och utretts i många år. Där har konstnärer fört ett idogt och strävsamt arbete med att driva frågan om ett förverkligande av ett nav för konsten i regionen.

En stark förhoppning är att en institution uppmuntrar konstnärer att under kortare eller längre perioder verka i Kiruna. Men kommunalt stöd till de konstnärer som önskar bosätta sig och arbeta i staden behöver komma till för att vända utvecklingen. I en stad behövs någon sorts ”kritisk massa”, ett antal yrkesverksamma konstnärer, för att skapa en intressant miljö att verka i. Det finns en rädsla för det. Konstnärer betyder kritiskt tänkande, ifrågasättande och vidareutveckling, och att tänka i andra banor. Därför vore det bra om man engagerade de som nyligen utbildat sig inom de konstnärliga fälten till att vara en del av de projekt som ska få Kiruna och Kirunaborna att mötas och samlas kring stadsomvandlingen och utvecklingen i staden.
 
Har ni några tankar kring hur Kiruna som stad hanterat (och marknadsfört) flytten och stadsomvandlingen? För oss har det varit tydligt att evakueringen av Malmberget inte har paketerats och behandlats på samma vis. Vad tror ni att detta beror på?

Det har funnits starka och intressanta röster som kunnat göra stadsomvandlingsfrågan i Kiruna medial, som kunnat nå ut på en bredare arena. Att den här typen av projekt är så komplexa och svåra att förutse effekterna av, är ju förstås ingenting som är till hjälp när man skall kommunicera en framtid som vi inte kan se. Det är tråkigt att konstatera att processen i de två orterna har beskrivits så olika, och att Malmberget hamnat i skuggan av Kiruna i media. I Malmberget är flytten så påtaglig, så synlig. Kanske alltför brutal för att kunna användas i en marknadsföring.

Kiruna har medialt ofta beskrivits som mönsterstaden, hur ser ni på detta begrepp? Och om ni får spekulera, tror ni att den nya staden kan förbättra gemenskaper mellan människor som lever och bor där?

Att stadsomvandlingen arbetar utifrån ord som ”framtidsstaden”, ”mönsterstaden”, ”unikt” och ”nytt” fodrar stor kunskap, vilja och mod. En stad/kommun fungerar inte bara för att man byter klädesplagg/yta eller slogan, gamla invanda och innötta handlingar följer med. En mönsterstad måste hela tiden förnya snitt, färger och handlande innan man kan börja prata om just mönsterstad annars sker inga förändringar. I dagsläget kan man inte sia hur framtiden blir, det är upp till oss kommuninvånare att påverka och handla förnuftigt. Sprickor mellan människor uppstår om vissa politiska grupper börjar med härskartekniker.

Bostadsfrågan är en mycket viktig fråga för Kiruna om man vill ha ett välmående samhälle, alla måste ha någonstans att bo. Om bostäder saknas ökar varken befolkningsantalet eller skatteintäkterna. Var ska de bo som gärna vill stanna kvar? Det behövs bostäder också för låginkomsttagare då alla inte har en fet månadsinkomst eller två löner i en familj. Kiruna har alltid varit en mångkulturell stad och det finns lärdom att dra av hur befolkningen integrerats under stadens korta historia. Det finns möjlighet att bygga bort sprickor mellan människor. Vad är värdet i att vara Kirunabo, är det att ha så pass bra lön att en kan köpa ny skoter och ha husvagn till fjälls? Hur skapar man ett värdefullt vardagligt liv, i staden?
 
Avslutningsvis, skulle ni vilja berätta om Koncentrat och hur ni som grupp har verkat i det lokala kulturpolitiska förändringsarbetet?

I en liten stad knyts frågor till person snarare än till ens yrkesroll som konstnär. Det gör det svårt att som enskild konstnär driva konstnärs- eller kulturpolitiska frågor. Den trygghet och ventil som vår grupp Koncentrat utgör har varit helt eller delvis avgörande för att vi kunnat och velat vara verksamma som konstnärer här, speciellt eftersom man som konstnär ofta är ensam i sin yrkesroll. Det har varit mycket viktigt att vara del av en nod, en grupp som är den här delen av länet. Som är och inte bara representerar Malmfälten, Sápmi och Tornedalen.

Vår kompetens använder vi på många olika håll inom länets och landets konstliv. Så småningom hoppas vi vara en självklar del av utvecklingen i Malmfälten, trots att flera av våra medlemmar valt att verka på annat håll. Koncentrat har gett eko långt utanför kommunens gränser och kollegor runt om i landet har satt Malmfälten på kartan, bara det är stort. Vår vilja att ge fler, också i våra närområden, möjligheten att möta och uppleva konst är viktig för vårt gemensamma tänkande. Den positiviteten har gett kreativiteten och uthålligheten en skjuts framåt.