Luleåbiennalen 2018
17.11.2018~17.2.2019
Luleåbiennalen 2018
17.11.2018~17.2.2019
*
Det är valår. Det är sommar. Jag övar på att känna hopp. Jag skriver en ledartext till Flamman – som jag har jobbat för sedan 2016 – om aborträtten på Nordirland. Samtidigt läser jag att EU-ledarna har kommit överens om att ytterligare förstärka gränsen, läser att de vill inrätta särskilda, låsta läger för människor på flykt i både Europa och Nordafrika. Är det här vad vi kallar för en mörk tid? Natten vägrar komma. Himlen är ett platt, vitt fält.
– Mörkret, min käre Burman, trycker mig, det känns som om det drar ner mig mot marken. Och nu, nu sker det! I Ann-Marie Ljungbergs fiktionaliserade tolkning av attentatet mot tidningen Norrskensflamman, Mörker, stanna hos mig, jagar två vuxna män efter en liten pojke de misstänker är kommunist. Wilhelmsson, som är journalist, griper tag i pojken och ryter till: ”Vet du vart din lära syftar, lille kommunist, vet du det?”(1) Han släpper taget först när en vuxen man och en grupp barn intervenerar. Det förtätade, förföriska mörkret i boken är både reellt och metaforiskt: vi rör oss genom den svarta vintern till en svart vår. Till slut slukas Wilhelmsson och de övriga attentatsmännen helt av mörkret.
När jag lägger ifrån mig boken kan jag inte släppa tanken på mörkrets politiska och kreativa potential. Hur mycket har folk inte fått gjort just om natten, i mörkret? Hur många räder, revolter, revolutioner har inte skett just för att mörkret har tillåtit det? Jag kan inte heller släppa minnet av scenen i vilken pojken konfronteras av de två männen. Hur många övergrepp, attacker, förbrytelser har inte förhindrats för att ett kollektiv har kommit emellan?
*
Attentatet mot Norrskensflamman skedde under en period då fascismen inte bara spred sig över Europa, utan även stöttades i och av den svenska regeringen. Som Maria-Pia Boëthius visar i Heder och samvete: Sverige och det andra världskriget var den svenska neutraliteten allt annat än just neutral. Ändå har neutraliteten blivit en del av den svenska självbilden; att inte blanda sig i ses som ansvarsfullt och opolitiskt, när det i själva verket istället osynliggör ideologi, våld och det egna handlandet. Om vi ser till samtiden, och den svenska regeringens agerande i relation till finanskapitalet, vapenhandeln och migrationen, ser man inte heller ett neutralt agerande, utan (i bästa fall) en undfallenhet inför en samlad höger som flyttar fram positionerna.
Attentatet mot Norrskensflamman skedde för att tidningen aktivt tog en ställning som hotade makten och maktens män. När jag och de andra på Flammanredaktionen, nästan åttio år efter dådet, skriver så måste tidningens historia, de som jobbade med den, sålde den, läste den, agiterade för den, vara med oss. Vare sig vi skriver i mörker, om mörker, eller mot mörker så gör vi det aldrig ensamma, utan med tidigare kollegor snett till vänster bakom oss, med deras andetag i nacken. På minnesstenen för de som dog i terrorattacken har man låtit gravera in dikten ”Danko” av Ragnar Jändel. Dikten beskriver hur ynglingen Danko rycker hjärtat ur sitt bröst för att det ska lysa upp natten: ”Än när natten bidar och stormen sjunger/ fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull”.
Det är först i mörkret hjärtats sken överhuvudtaget blir synligt.
*
Den fanatiska antikommunismen i Sverige under andra världskriget – som tog sig uttryck hos alla från socialdemokrater till nazister – är ett relativt dolt kapitel i svensk historia. Det går väl, på ett antal sätt, mot den svenska självbilden, mot bilden av Sverige som neutralt i tider av krig och konflikt. Att man samarbetade med och stöttade nazister, samtidigt som kommunisters yttrandefrihet livsutrymme begränsades, är inte bekvämt att erkänna. Att hatet mot kommunister till slut ledde till en av Sveriges värsta terrorattacker är också svårt att kännas vid.
Men om vi ser på samtiden blir det uppenbart att det i dagsläget finns en liknande syn på politisk organisering från vänsterhåll. I slutet av maj släppte Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport om våldsbejakande vänsterextremism som bland annat inkluderade Syndikalistiska ungdomsförbundet och den antirasistiska tidningen Expo(2). Utrymmet för vänsterpolitiska – eller till och med bara antirasistiska och antifascistiska – organisationer i Sverige verkar alltså krympa. Parallellt ökar stödet till Sverigedemokraterna, fascistiska rörelser i Europa växer och organiserar sig, och antalet nazister ska enligt Säpo öka(3). Det är i en sådan period det blir särskilt viktigt att minnas Norrskensflamman och hur stadigt de stod under trettio-och-fyrtiotalet, trots att de motarbetades, arresterades och attackerades. Den rådande ordningen har alltid mött motstånd – och kommer alltid att göra det.
Är det en mörk tid nu? Om svaret är ja måste följdfrågan bli: vad manar den här tiden till för motstånd?
*
Risken med att likna dagens Sverige med tiden för terrorattacken mot Norrskensflamman är att man förenklar de båda periodernas specifika omständigheter; dagens fascistiska våldsattacker sker inte i skuggan av ett världskrig. Men det måste ändå sägas: det här är en tid då antalet anmälda hatbrott ökar, då svenskar som rasifieras misstänkliggörs, och en av fem svenskar kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna, partiet som redan 2015 gick ut med att de ville kartlägga muslimers åsikter. Om kommunisterna innan och under andra världskriget ansågs vara landsförrädare av den breda massan, och bemöttes med statligt våld och repression, kan man nu ana en liknande syn på flyktingar, och då särskilt de som är både flyktingar och muslimer.
Under 2016 anlades nittiotvå bränder på flyktingboenden i Sverige. Av dem ska femtiotre ha startats av en okänd gärningsman(4). Terrorister, skulle de kunna kallas, om inte begreppet terrorist i dagsläget var så tydligt länkat till muslimer och muslimska gärningsmän; extremhögern får demonstrera och agitera med polisens beskydd. I den här tiden blir det mer relevant än någonsin att, både som skribent och människa, hålla en tydlig antirasistisk linje som också kan kopplas till en klassanalys. När den del av arbetarklassen som rasifieras som icke-vit sägs vara lata, inte kunna språket, eller inte ha rätt värderingar, måste åsikterna bemötas och bekämpas. Problemet är inte människor som rör sig över gränserna, utan pengarna som koncentreras i allt färre händer.
Det är inte natt ännu. En skärva av skyn utanför fönstret är vass och blå.
*
Det är valår. Det är augusti. Det är möjligt att framtiden blir svår. Men jag återkommer till bilden av en grupp barn som uppenbarar sig när en pojke attackeras av vuxna män, barnen som kommer emellan, och det sprakande hjärtat i natten.
Vad möjliggör mörkret för motstånd? Kanske just att vi ställer oss emellan. Kanske att vi agerar gemensamt, att vi står stadigt, att vi ser till att solidariteten blir konkret politisk handling snarare än en känsloyttring. Där är de: gnistorna.