I Lap-See Lams verk Beyond Between och Gwái plockas idéen om det autentiska isär. Lusten att konsumera det ”främmande”, som mat, som konsumtionsvara, som bild, vänds och blir en spegel av oss själva. Likt antika skulpturer och artefakter på museer som ibland rekonstrueras och återfår de delar som saknas, har Lam här satt samman insamlade objekt från en snart svunnen svensk kinakrogsmiljö.

Under produktionsprocessen har du varit i dialog med lokal historia kring Kinakrogarna i Luleå. Vill du berätta lite om det och om samtalen med restaurang Waldorf?

Min ingång till projektet var att spåra Luleås första kinakrog: Restaurang China. 1977 såldes Vasabaren på Storgatan 61 och blev till stadens första kinakrog, belägen på övervåningen av en kemtvätt. 1985 initierade Luleå Centrum en stor ombyggnation av stadskärnan som drevs till förmån för Länsförsäkringars storbygge i staden. I samband med detta revs de ursprungliga trähusen där restaurangen låg och man erbjöds ett nytt kontrakt på bottenplan i ett nybyggt hus. Idag huserar Österns Pärla på samma plats med andra ägare.

Med hjälp av Arkivcentrum Norrbotten, Stadsarkivet i Luleå och bibliotekens tidningsarkiv kunde jag ta fram en del bebyggelseinventarier, bilder och artiklar om restaurangen. Jag la ut en annons i Norrbottens-Kuriren, pratade med pressfotografer och efterlyste spår av restaurangen i olika forum på sociala medier. Jag hade inte en färdig idé om vad jag sökte efter eller vad som skulle bli själva verket - utan förhöll mig till den forna restaurangen snarare som en vinkel in till en stad vars historia jag inte var så bekant med. Mina möten med Philip Kuo, delägare på Luleås kinakrog Restaurang Waldorf var givande. Samtalet som egentligen skulle handla om Restaurang China, öppnade upp till ett annat typ av samtal bortom de faktiska platserna. Efter det, kom arbetet att handla mer om att försöka skapa en representation av det som inte syns på ytan av en kinakrog: att visa det som inte visas, orden som inte kan översättas och glappen som uppstår mellan generationer. 

Vill du berätta om de två skulpturala komponenterna i din installation, taket och stolen, samt deras titlar?

Titeln Beyond Between kom till intuitivt. För mig väcker de orden tillsammans en känsla av övergång. Verket handlar om översättning, rörelsen från ett stadie till ett annat, och det som kan gå förlorat på vägen. Det kan handla om när ett språk översätts till ett annat, när en generation blir till en annan, när ett minne överförs, och när ett material återges i ett annat material. Med titeln ville jag förstärka känslan av rörelse och att befinna sig i ett skifte. 

Verket är en rekonstruktion av en interiör från en restaurang som inte längre finns, och består utav två delar. Dels de faktiska delarna från innertaket och dels en förlängning i vit plast, en sorts takprotes i pagoda-stil. Protesen är utfräst och togs fram med hjälp av de 3D-skanningar av restaurangen som gjordes innan den stängde. 

Samma personer som startade Luleås första kinakrog Restaurang China, drev under 70-talet tre restauranger i Stockholm och två i Uppsala, varav en av dem var Ming Garden. Inredningarna på restaurangerna följde samma koncept: importerade föremål och interiörer från Kina, som anpassades till lokalerna med hjälp av Nordiska Kompaniets inredningsfirma. Det återskapade gröna taket från Ming Garden, fanns alltså i en röd version på Restaurang China i Luleå. Kopplingen mellan en av Stockholms första kinakrogar: Ming Garden och Luleås första kinakrog: Restaurang China, blev därmed en liten gren av en större kartbild av kinesisk diaspora i Sverige. Ett liknande grönt innertak finns också på Restaurang Waldorf idag. 

Gwái betyder spöke på kantonesiska och är titeln på den svävande stolen intill Beyond Between. Stolen är inlånad från Waldorf och placerad med ’blicken’ riktad mot restaurangen. Ett överdrivet långt stolsöverdrag är uppsytt för att släpa mot golvet. 

Vad betyder mörkret och spöket i det här verket och tidigare verk av dig, varför är det en intressant gestalt för dig att tänka med?

Det spöklika har funnits i mina verk sedan jag började dokumentera kinakrogar som var på väg att stänga igen. Övergivna rum, minnen, språk i översättning och kulturell förskjutning kan kopplas till idén om hemsökande. Spöket uppstod först i mina 3D-skannade restaurangmiljöer i form av digitala fragment och glitchar och växte sedan fram som karaktär successivt. I Mother’s Tongue, ett verk av mig och Wingyee Wu, är kinakrogen ett framtida spöke och berättelsens huvudperson. Till den här installationen på Luleå Konsthall träder gestalten fram ur mörkret i form av två minnesobjekt: en takprotes och en spökstol. 

Berätta om hur du valt att presentera verken i rummet och dess referenser till arkeologiskt utställande.

Jag har tittat på hur artefakter ställs ut på museum och hur de ofta presenteras med material som spekulativa stöttepelare. Fragment som återuppbyggs med t.ex. gips, där det görs tydligt vad som är gammalt och vad som är påbyggt. På den typen av museum finns en utpräglad idé om historisk autenticitet, vilket blir intressant i relation till kinakrogens narrativ. Det är en plats som berättar om den kinesiska diasporans utbredning genom näringslivet, hur den speglar en exotiserad bild av kineser men samtidigt uttrycker en egen kulturell tillhörighet. En fiktiv skådeplats men på samma gång en fullt verklig plats för mångas liv i ett nytt hemland. På så vis är kinakrogen viktig för att förstå skapandet av idéer om etnicitet, där man kanske kan se interiörerna som etnografiska objekt. 

Vid första anblick ser taket ut att vara gjord i gips, men den är 3D-utfräst i cellplast. Materialens kontrast, keramiken mot plasten, väcker en känsla av separation och återförening på samma gång. Verken presenteras som om de vore i rörelse där takprotesen tilltar och spökstolen svävar.